1998 Castiglion del Bosco

Ni vet väl att korkskruvsångest kan delas ut retroaktivt? Det händer halvvägs igenom en flaska man bara har ett exemplar av, när insikterna om hur god den är och att man inte kommer att få uppleva detta igen krockar som 1998 Castiglion del Boscotvå malmtåg på Narviksbanan. När man tagit sig förbi ”Är det här rätt tillfälle?” har man alltså ”Nej, var det här sista gången?” kvar som Charybdis när man lurat Scylla. Det är synd om människorna.

En helt ledig tisdag mitt i december förtjänar i vart fall att tas på allvar. Vi kokar lamm i barbera jättelänge, gör sås genom att hälla grädde rakt i det köttmättade spadet, sjuder risotto med rött vin som i Piemonte – och som om det inte vore svart nog på tallriken kokar vi belugalinser, en ny favorit med spännande och lite pepprig smak. Seriöst italienskt rött muss sein. Därav alltså brunello ’98 från Castiglion del Bosco, köpt i säcken på enoteket i Montalcino för några år sedan. Har den klarat att släpas runt som Christopher Robin släpar Nalle Puh?

Färgen är bländande vacker, en ljus och genomlyst men intensiv röd med en del orange i kanterna. Vanilj och tobak anas överst i glaset, och det är inget snack om att CdB tillhör den fatlagrande falangen i Montalcino. Kärnan är elegant, söt körsbärsfrukt med jättefint fokus. Här finns lite löv, anis, en läderton och lätt unkna hallon som påminner om grenachetung châteauneuf. Med någon timme i karaff faller allt på plats med fullkomlig harmoni mellan frukt och mognadstoner. Men kanelnyansen, kan den skyllas på julsångerna i bakgrunden?

Vinet är lätt och rent i munnen, med pigga, balanserade syror. Elegant! Körsbären är söta och fräscha, fruktkärnan ganska intensiv, tobaken lagom höstmurrig, och allt är i balans. Tanninerna är inte helt upplösta, bara nästan, och finkorniga som snusmalt kaffe.

För att nå upp till de allra bästa hade koncentrationen behövt vara lite bättre och eftersmaken något längre. Dessutom tassar CdB lite för nära det alltför moderna/fjäskiga med sin sötma och vaniljfat för att vara benchmarkbrunello hos mig. Nästan halva produktionen går till USA, läser jag sedan, och de erbjuder golfbana, spa och medlemskap och hela köret för den som har gott om cash och behöver vinrelaterade engagemang för att fylla ut kostymen. Men de har bytt ägare flera gånger sedan 1998. Och känslan av att ha plockat sin enda flaska på exakt rätt dag i mognadskurvan får man inte så ofta.

//anders

Explore posts in the same categories: mat, vin

Etiketter: , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

7 kommentarer på “1998 Castiglion del Bosco”

  1. Frankofilen Says:

    Gaahh, retroaktiv korkskruvsångest! Jovisst, den har även drabbat mig i de mörkaste stunderna. Fast för min del är den tätt förknippad med för tidig/prematur korkångest – att man inte bara oroar sig för om flaskan skall vara drickfärdig utan även tänker tanken om den är perfekt. Är vi verkligen tillräckligt upplagda, utvilade och redo för det ikväll, skall vi inte spara den tills vi har barnvakt, maten är perfekt och månen är i rätt fas? Jag försöker bättra mig. Våga korka upp och sluta köpa enstaka flaskor är nog modellen. Men man kan ju bara dricka varje flaska en gång, och levererar den som den här så får man vara mer än nöjd. Härligt när man får till timingen.

  2. anders Says:

    Att jag gav mig på den här ser jag som ett litet positivt kvitto på att jag börjar ge fan i månens faser lite oftare. Det betyder tyvärr inte att jag känner mig trygg och pånyttfödd – än, i alla fall. Snarare som att jag är tolv och har börjat på en ny skola.

    Det otäcka är ju att flaskan kan leverera hur mycket som helst (som sagt), och man känner ändå fantomsmärtor för att det blivit ett hål i garderoben (och då ska gudarna veta att jag behöver hål i garderoben). Det man oroat sig över, rätt mat, rätt människor som borde ha fått smaka, etc, försvinner tyvärr inte när vinet visat sig vara kalasbra. Äta kakan och ha den kvar, hette det visst förr. Det här är upplevelsejaktens baksida, på en rad områden i livet: Man får lätt ångest över att saker är bara bra, nte mindblowing. Det jobbar jag hårt med att tygla, om inte annat för att slippa skämmas.


  3. Thank You for Sharing;-) Vi har nu samlats här i ring för att berätta om svårigheten att på bästa sätt njuta av livet. Får vi slänga in en rysare till – ångesten över att med tiden glömma bort sina upplevelser. När man tittar på en gammal vinetikett och inser att man inte längre har en susning hur vinet doftade och smakade trots att man vet att det var en helt storartad upplevelse. Trots katalogminne, fotominne , doftminne etc är det helt kört. En klockren känsla av livets förgänglighet slår till. Den är förmodligen bloggandets innersta drivkraft…

    Angående Frankofilens ”är det rätta tillfället” – känner man bara efter vad man är riktigt sugen på (gärna innan man drar korken) så kan väl inte tillfället vara fel… och om vinet är tillräckligt bra BLIR man upplagd så fort man doftar på det;-)

  4. Frankofilen Says:

    Ni har som vanligt helt rätt, och de bästa upplevelserna har kanske varit de tillfällen då man inte är helt i form och överraskas av något alldeles extra gott. Vinet gör tillfället, men vem har sagt att rationalitet och logiska resonemang hänger ihop med korkskruvsångest? ;-)
    Nåja, terapin fortsätter med korkskruven i hand…

  5. anders Says:

    Och gruppterapin fortsätter :) Jag kan bara bli så ledsen över att man inte alltid förmår uppskatta upplevelser utan att fundera över om de är optimala eller bara ordinärt härliga. Så ska det inte behöva vara. Tack och lov händer det inte överdrivet ofta. Betydligt oftare sker det F&V antyder: Ett vin överraskar en med att vara så mycket godare/mer intressant/mer oväntat spännande än man trott. Det finns så mycket vin, och så lite tid. En välsignad förbannelse. Livets förgänglighet ska vi inte ens gå in på…

    Och snörena kring pekfingret är en stor poäng med att blogga. Gymnasieklyschorna om att leva i nuet har fått lite annan färg med åren.

  6. Henrik Says:

    Hade av någon anledning missat den här posten och jag tar igen det retroaktivt.
    Anders, meningen om Charbydis och Scylla är vacker som ett piemonteiskt berg i dimma.
    Det är inte alltid synd om människan trots eller tack vare för få hål i garderoben.
    För övrigt, italienska enotek, aah. Där vill jag vara oftare, och det ska vara de gamla i utkanten av byn, inte de nya mitt på torget vars interiör verkar inspirerade av en sval skandinavisk catwalk.
    Tror jag får bli med blogg – är gruppterapi.wordpress.com ledigt?

  7. anders Says:

    Tack för uppmuntran! Skicka ett mejl när du börjar teckna platserna till gruppterapibloggen, jag vill sitta i ring och hålla i hand.

    Och jag tänker osökt på enoteket i Barolo, som ligger i ett valv i det gamla örnnästet till kastell uppe på klippkanten. Jag har gått vilse flera gånger.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s