2006 Mastroberardino Novaserra Greco di Tufo

Vi tyckte att Italien blivit lite styvmoderligt behandlat den här veckan.

Nä, men Daglivs rear ut blåmusslor och då går det som det går. Några ordentligt grovhackade vitlökar, lite rödlök och chiliflagor i mycket olivolja i 2006 Novaserratraktören. En smörklick och någon deciliter greco direkt ur flaskan när allt mjuknat och hela köket doftar vitlök. När man kör musslorna på maxvärme i det här blandar sig deras safter med sörjan i pannan i takt med att de öppnar sig. Pastan får gå med sista minuten och suga upp så mycket smak som möjligt. Och så nyhackad bladpersilja. Ecco – tagliolini alle cozze.

Jag försökte verkligen att tänka utanför Italien till det här, men det var förstås dödfött. Mastroberardinos egensinniga greco förtjänar en chans till mat – och visar sig vara ett helt annat vin, inte minst med lite kylning. Borta är blommig karaktär och honung. I stället dominerar svalare frukt som päron och något äpple, bredvid fina torrare skafferitoner och, trots allt, lite godispåse i svävande övertoner. Det är lätt och mycket fräscht i munnen, med så bra bett i citrussyran att den är svår att skilja från citronen vi droppar över pastaskålarna. Som en bantarversion av ståltankschardonnay med en citronskiva i. Jordbeskan i eftersmaken finns i alla fall kvar, bredvid lite päronsoda.

Den milda chilihettan tar nog bort en del nyanser. Men Novaserra är riktigt bra till den här maten och fräschören får oss att vilja klunka i oss mer än vi borde. Rekommenderas som novemberalternativ till en terrass i Positano, men prislappen på 149 spänn är fortfarande i styvaste laget.

*

PS: Finns färdigskrapade musslor att köpa någonstans? Annars bjuder jag någon pigg entreprenör på den vidöppna nischen. Kom ihåg mig när du köper din första ö i Adriatiska havet. Den här middagen tog i runda slängar en kvart att göra – plus åtminstone trekvart bland elaka havstulpaner, kalkmönster och trötta fingrar.

//anders

Explore posts in the same categories: mat, vin

Etiketter: , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

11 kommentarer på “2006 Mastroberardino Novaserra Greco di Tufo”

  1. Frankofilen Says:

    Skrapa musslor är verkligen tröttsamt. De norska vi också brukar köpa på Klippet ser ju ut som grottformationer stundtals. Drömmer om musslorna i Mont-St-Michel-bukten som helt saknade havstulpaner och kalk direkt efter upptagandet. Blanka blåsvarta med fantastiskt köttigt gult inmäte. Likaså brukar musslorna jag har köpt i butiker runt medelhavet vara släta. Beror det på vattnet i Nordsjön eller odlingsteknik månne?

  2. anders Says:

    Kallt vatten i Norden = växer långsammare = hinner lägga på sig mer pansar? Äsch, vet inte om det håller…

    Musslorna i Normandie kan ju få den mest förhärdade nordbo att bli militant frankofil.

  3. Krug Says:

    Klaga på de stackars musslingarna! Ni måste ju förstå att det band som skapas mellan den skraoande och de skrapade bidrar till att öka njutningen något enormt! Sen ska man ju inte sticka under stolen med att man ett flertal gånger har skrikit ut sin vånda mot dessa vidriga havstulpaner, men det har mest varit i samband med barfotaåkning på västkustklippor och ‘cooking under the influence’ när tålamoder är, minst sagt, begränsat.

    Greko di Tufo är en druva som jag personligen är förtjust i, men man måste upp lite grann i prisklasserna för att hitta bra exempel. Det har väl med att göra att det inte är lika lönsamt att odla kvalité i södra Italien som i norra.

  4. Harald Says:

    Köp hjärtmusslor, de behövs inte skrapas. Lägg dem i vinägervatten innan du ska tillaga dem så öppnar de sig och släpper sanden de har i sig…

  5. anders Says:

    Hjärtmusslor, mmm… Fast om man nu prompt vill ha blåmusslor finns utrymme för produktförädling.

    Spännande resonemang om prissättningen, Krug. Care to elaborate? Jag anar att jag kan lära mig något här.


  6. Vi börjar hallucinera kring det andra alternativet… Villa delle Palme (i övre halvan av Positano) har en grym takterass och en egen liten parkering till bilen (inte så vanligt). Takterassen är särskilt lämpad till greco, inzolia, catarrato och grecanico. Testa också musslorna som ”moules pistou” kokta med tomater, massor av färsk basilika, vitlök, vin och olivolja!

  7. Henrik Says:

    Det tick en gång ett elakt rykte att en köksmästare på en Stockholmskrog någon gång på 1980-talet körde musslorna i potatisskalaren för att slippa stå där själv. Potatisskalare för restaurangbruk var på den tiden ofta en cylindrisk behållare, ungefär som på en betongbil, invändigt klädd med något motsvarande grovt sandpapper. Där la man ner potatisen, kopplade till vatten, och satte igång snurren.
    Jag tror inte på ryktet, för det borde rimligen ha blivit musselmos.
    Däremot minns jag bestämt att jag jobbat på flera krogar och kört moules mariniers utan att skrapa musslorna själv. De kom skrapade från leverantören. Jag minns inget pris, men en ö i Adriatiska havet för den leverantören låter inte så galet som jag önskar.
    Själv är jag svag för vongole – aaaah!

  8. anders Says:

    Henrik: Jag fantiserade också om något åt potatisskalarhållet när jag skrapade som vildast, men kom förstås också till slutsatsen musselmos. Men alltså finns färdigskrapat åtminstone på restaurangmarknaden – jag anade det. Det är helt enkelt för uppenbart.

    Och vongole… vongole är vägen, sanningen och ljuset. Helt oslagbara i sådana här rätter. Ett av världens godaste skaldjur.

    F&V: November har en tendens att frammana sådana hallucinationer. Jag ser redan takterrassen framför mig, komplett med flaska i hink och lite havsdoft. Förförare där. Jag tröstar mig med tanken på två veckor i Mexiko med start på onsdag, annars hade det gjort lite ont i magen.


  9. […] som helst borde fiano funka bra till sådana här musslor, fast vi lyxar till det med vongole i dag. Färgen ska vara halmgul, och för all del, men den är […]

  10. Henrik Says:

    Köpte vongole i går och gjorde vongole linguine, i princip som receptet ovan.
    Ett tips, har du någon Zind Z004 kvar, pröva det till musslorna och bli förvånad över hur bra det gick att lämna Italien en aning.

  11. anders wennerstrand Says:

    Låter klockrent, och kanske inte mer utanför boxen än att hjärnan accepterar det utan att smälta. Fräschör är nyckeln, men inte utan smak.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s