Röda räkans resande vincirkus (eller Har någon sett Gaja?)

Ja herregud så mycket vin. När Gambero Rossos kringresande vintivoli drar in i spegelsalen på Grand Hôtel kan man prova uppåt 200 italienska viner. I teorin.

I verkligheten har man drygt två timmar på sig, och måste skotta sig fram genom drivor av andra människor med rödvinskladdiga glas i händerna. Här skiljs agnarna från vinprovarvetet. Jag tillhör definitivt dem som rensas ut, och har alltid gjort i massprovarsammanhang på mässor och annat. Jag är helt enkelt lite för dålig på att utvärdera/njuta av ett vin snabbt. Mina intryck växer fram långsamt och gradvis, gärna utan ljudkuliss och Vimmerby marknad omkring. Många av vinerna skulle definitivt behöva några timmar i karaff för att bli sig själva. Och naturligt nog är man inte lika skärpt framåt slutet.

Ändå var det förstås riktigt kul, och framför allt lär man sig alltid mycket av den här sortens breddgrävande. Vi rensar trötta munnar med råbiff och Lundgrens Lager på Operakällarens bakficka efteråt, kanske kvällens mest tillfredsställande stund. Utvalda klipp på fast forward för er som orkar plöja:

Feudi di San Gregorio

• Taurasi 2003: Ung och fräsch frukt med plorsbär och jordgubbe. Lätt i munnen med körsbärskärnor, smör och vanilj, trots att de mest använder gamla fat. Lite tunn och behöver växa till sig.
• Rubrato Aglianico IGT 2005: Än fräschare frukt med mest ljusa bär. Lätt och lite kort, jordgubbe, bourgognelik i mycket utom de avslöjande tuffa tanninerna.

Pio Cesare

• Barbera d’Alba Fides 2005: Väldigt attraktiv kryddighet i doften, fruktig med en kärnbitterhet som påminner om Sandrones barbera i den framträdande fatbehandlingen. Bra! Fin syra och högfruktig i smaken.
• Barolo 2003: Jättesnygg doft med jordgubbar och söt frukt, lite löv och tjära men oväntat dominerande fräsch frukt från bakugnen 2003. Härlig syra, bra men ofärdig smak och sandiga tanniner. Mycket bra.
• Barolo Ornato 2003: Rätt stum, men mycket elegant frukt med kryddighet, mandelmassa och fat, nästan mystisk. Helt oförlöst, men mycket god för baroloälskare med samma typ av tanniner som normaleflaskan. Långt, långt efter i utvecklingen.

Benanti

• Pietramarina Etna Bianco Superiore 2003: 100 procent caricante som bara växer på Etna. Doftar hårt fatat men visar sig aldrig ha sett fat alls… Blommighet och lite mandel, rätt intensiv. Rejäl syra i munnen, samtidigt en rund sötma, aromatiskt men verkar sakna en kudde av frukt emellan. Oerhört udda vin med ett slags torra skåpssmaker, kul.
• Serra della Contessa Etna Rosso 2003: Det är lite läckert med 85 år gamla stockar långt över havet på väg upp till en aktiv vulkankrater. Dessutom hjälper det ju när resten av Italien steker bort 2003. Mest nerello mascalese med en del nerello cappuccio, mycket nytt att lära sig här… Mörk och fokuserad frukt i doften, underligt sval krydda med kaffe och lite stall och jord. Smaksamt i munnen med bra syra, fin tyngd, medelfylligt och mycket fräscht. Mycket bra.
• Lamorèmio Sicilia IGT 2002: Mer allmänsicilianskt med nerello blandat med nero d’avola och lite cabernet. Tydlig nerokaraktär med torkad frukt, läder och kärnor. Kärvt och stalligt med tydliga tanniner. Inte lika spännande men gott.

Tenuta San Guido

• Guidalberto Toscana IGT 2005: Merlot/cab med tio procent sangiovese. Lite konstgjort fruktig med tobak och plommon, känns merlotdominerad. Lätt och ganska enkelt med söt och lite kort smak.
• Sassicaia 2004: Djup och komplex doft, men knuten och stum. Tilltalande mångfacetterad – havsdoft/tång och efterrättsfrukt finns med. Ofärdig smak med duktiga tanniner, ger inte så mycket. Hej då – länge.

Marchesi Mazzei

• Castello di Fonterutoli Chianti Classico 2004: Mogen, tät frukt, lite fatig men med imponerande intensitet. 5-6 procent cabernet i sangiovesen. Riktigt gott. Tätt och fint i munnen, smeksam men med balanserad syra och fin körsbärsfrukt.
• Tenuto Belguardo IGT 2004: Prestigemaremma med tio procent cabernet franc i cabernet sauvignon. Generös cabdoft, återigen med bra fruktintensitet. En bit kvar, men bra, lång eftersmak.

Tenuta Sette Ponti

• Feudo Maccari Saia IGT Sicilia 2005: 100 procent barriquelagrad nero d’avola. Udda, svårfångad frukt med lite mandel och fat. Tätt och fint men för ung, behöver mer mognadstoner för balansen.
• Crognolo IGT Toscana 2005: Sangiovese med en liten skvätt merlot. Bra syra, men i övrigt mest ointressant utan personliga drag.
• Oreno IGT Toscana 2005: Merlot/cab/sangiovese på barrique. Oväntat mycket häst och läder i doften. Bra syra, ännu väntande frukt, lång eftersmak och täta tanniner. Lägg undan.

Mastroberardino

• Radici Taurasi 2003: Svarta etiketten utan riservabeteckning. Lösningsmedel, bittermandel, kryddbod och körsbär i den ändå ganska öppna doften. Ung smak men bra frukt, krävande med rejäl tanninattack mot tänderna.

Banfi

• Brunello di Montalcino 2002: Banfi klarade att göra en BdM 2002 när många deklasserade, delvis genom breda odlingar med stora valmöjligheter, delvis genom att inte göra några vingårdsbetecknade viner utan använda allt material i standardvinet. Mycket bättre doft än jag trodde, med tät björnbärsfrukt, lakrits och lite stall. Lite mindre i munnen, fina syror men inte hela frukten med.

Tasca d’Almerita

• Rosso del Conte 2004: Dagens lyckträff! Grevens röda fanns egentligen inte med, men två flaskor åkte fram i slutet och vi hade tur med timingen. Långt från vanlig siciliansk nero d’avola; förnäm, elegant doft med rik, tät frukt, med mandel, kryddbod och lite dammiga fat. Tätt, intensivt och långt i munnen, ganska lättdrucket trots ryktet som lagringsvin. Mycket gott.

Antinori

• Pian delle Vigne Brunello di Montalcino 2001 – Sista centilitrarna på hela Antinoribordet när vi kom dit. Tobakssöt doft med en speciell ton som jag associerar med grenache, liksom solbakad och lite buljongig. Fortfarande mycket ung smak, tuff, med en del björnbär. Ger långt ifrån allt.

Poliziano

• Mandrone di Lohsa IGT Toscana 2004: Cabernet med små inslag av alicante, petit verdot och carignan. Tilltalande solmogen frukt och fat i doften. Ofärdig, onyanserad smak med mycket finkorniga tanniner.
• Vino Nobile di Montepulciano 2004: Knuten! Fullkomligt tvärstopp. En liten kaffeton är allt som hamnar i blocket.
• Vino Nobile di Montepulciano Asinone 2004: Asinonen har kommit betydligt längre, med kaffe och mörk frukt i näsan och snyggt fokus. Ungt och tufft vin, men ger mer i smaken och är framför allt imponerande välstrukturerat, allt på sin plats.

Ändå gick massor våra allt rödare näsor förbi. Jag ser fram emot att läsa om andras upplevelser av Gaja (soprent på bordet), Arnaldo Caprai, resten av Antinorivinerna, Marchesi di Barolo, Chiarlo, Donnafugata och annat.

//anders

Annons

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: Italien

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.