1990 Château la Nerthe

Det är ett lysande manus för en svartvit matinésnyftare av den gamla skolan. Den gamle glanstenoren, en gång firad världsstjärna, nu med sin topp 1990 Château la Nerthelångt bakom sig medan unga tjurar tagit hans plats på tiljorna. Bitter, vresig och ogin. Gör sin publik besviken med vissnade kraft och orena toner i en stark och laddad scen ungefär halvvägs genom filmen. Och så en oväntad sista chans, siluetten mot det starka scenljuset, publiken håller andan: Den sista dödliga skandalen är sekunder bort när han drar in luften ända ned i lungorna, stryker bak det grånade håret och klingar högt ut över publikhavet, trollbinder, briljerar, klart och kraftfullt som i ynglingadagar när han bars på världens tillbedjande armar. Han låter sista tonen klinga ut med obruten kontroll och böjer huvudet under bedövande bifall. Dör senare samma kväll i logen, sliten till benet med ett leende i ögonvrån.

Ahem. Hur som helst. När 1990 La Nerthe kommer i glasen får vi faktiskt en del frukt först. Men sedan har Rhônedalens kött blivit buljong, med sherry, rotfrukter och förra veckans örter. Sedan lager av gammal skomakarverkstad, nyponsoppa, lite vissnade blommor och violpastill. Det är syrligt i munnen, faktiskt med en del tanniner kvar, men fruktintensiteten är historia. Inte mycket händer med tid i karaffen heller.

Och så precis till lillebrors välhängda hjortkalvsadel tänds alla ljusen. Obegriplig tur med timingen. Vinet sjunger verkligen i glasen, högt och rent, med en kraft och täthet som helt enkelt inte fanns där tidigare, hallonaromatiskt och i alla aspekter vansinnigt läckert.

Lärdom: Gammal Châteauneuf kan behöva mycket mer luft och tid än man anar och kan verka återuppstå från de döda. Var det ännu godare för fem år sedan? Ja, antagligen. Men upplevelsen var värd mycket, så som den var.

För övrigt var hjortkalvsadeln årets godaste kött, helt utom tävlan. Rakt igenom ljusrött vid 57 grader, med mycket mer smak än unga djur ofta har, och skamlöst mört. Vi kunde lika gärna haft tänderna i ett glas på sängbordet.Hjortsadel

//anders

Explore posts in the same categories: mat, vin

Etiketter: , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

11 kommentarer på “1990 Château la Nerthe”


  1. Riktigt roligt att läsa! Gamlingar väcker känslor, ingen tvekan om det. Just den hårfina balansen mellan glasklar lycka och total besvikelse, allt i ett skakat och rört tillstånd av förvirring. Det är liksom lite mer på spel än när man dricker ett ungt vin. Helt klart är det mötet med maten som får gamla viner att sjunga. För oss var det NDE-vinerna från Domaine Rougeot som var årets kick i den vägen. Och vilka läckra köttbilder…

    mvh,
    Finare & Vinare

  2. anders Says:

    Som rosenkindad rookie i facket för gammal CdP fanns det mycket att lära. Maten hjälpte absolut till, men även utan den, strax innan, hackade La Nerthe liksom igång av sig själv när jag nästan hade givit upp och ställt in mig på ett okej men föga minnesvärt vin. Allt bara rasade på plats.

    Vi får se om Systembolaget får för sig att plocka fram ytterligare gamlingar framöver, typ den här och Rougeot-flaskorna. Erfarenheten är guld värd när man inte har en tempererad källare.

  3. Frankofilen Says:

    Härlig läsning. Hur länge höll sig den återuppståndna flaskan på topp? Föll den sönder igen eller hann ni dricka upp flaskan? Som novis vad gäller riktigt gamla viner kan jag tycka att det nästan är mer ångestladdande att veta hur/när man skall öppna en sådan här flaska än en riktigt ung (i förhållande till middagen). Är det unga vinet för knutet och stramt kan man alltid prova med rejält med luft, finns liksom inget att förlora. Men sådana här geriatriska flaskor verkar dela upp sig i två läger om man skall tro allt man läser: de som direkt efter uppkorkandet är som bäst med både mognad och spänst men där frukten oxiderar snabbt och vinet går i graven i glaset efter någon knapp timme, men också de som liksom den här flaskan anländer med begynnande rigor mortis vid öppnandet för att sedan mirakulöst återupplevas med lite syre. Fascinerande.


  4. Det är väl ungefär det som skiljer agnarna från vetet bland restaurangernas vinlistor?
    Att erbjuda vällagrat vin till anständigt pris kan få oss att åka en bra bit extra och bli tacksamt förälskade i personen som visat oss gäster denna omsorg. 1994 Dominique Laurent Chambolle-Musigny Les Cras (795 kr) på Krakas var ett sånt ljust ögonblick i somras. Den listan innehöll en hel del annat i samma stil. 1998 Rosso del Conte (450 kr) i Brantevik ett annat. I stockholm skulle det nog varit dyrare… så alla uppslag om mogna viner till realistiska priser är otroligt efterlängtade. SB har ju exempelvis vid flera tillfällen släppt gamla Masi Campofiorin (1985an var ju rena förvandlingsnumret till det bättre). Trepacket från Mastroberardino står i alla fall först i tur för inköp! Att vi missade 1990 La Nerthe… ;-)

  5. anders Says:

    Frankofilen: Omöjligt att veta hur lång toppen skulle ha varit – vinet tog slut på nolltid tillsammans med hjorten under högljutt jubel, stön och snyftanden. Precis som du säger var jag rädd för totalt sönderfall, dekanterade för fällning, smakade och var beredd att hälla tillbaka och korka igen tills maten var klar. Sedan fick det vara kvar i karaff, och till sist, plötsligt, bara kom förvandlingen. Fascinerande, sade Bull.

    F&V: Att någon annan lagrar och sedan inte tiofaldigar priset är synnerligen sympatiskt och skiljer verkligen restauranger från restauranger. Chambolle för 795 på krogen är ju lysande. Och Rougeotvinerna var jättekul, på halvflaska dessutom och till lockpris. Den här kom på mittsläppet i maj, under 500 spänn.

  6. Henrik Says:

    Kul story!
    Fullt förståeligt att Frankofilen inte kan få svar på sin fråga, misstänker att sälsskapet kände att här gäller det att kolka i sig!
    Kan man få veta hur du stekte hjortkalven också? Att döma av färg och mörhet gissar jag på bryning och därefter långsam stekning i ugn på sådär 100-120 grader?
    Men om högst ett år kommer den där snygga staplingen av filébitarna att kännas såååå 2006…

  7. anders Says:

    Helt rätt gissat på alla punkter, Henrik. Åtminstone såvitt jag kan veta – kökets skamfläck är en egensinnig gammal gasugn som bestämmer själv hur varm den vill vara. Men om vi hade haft kontrollen hade vi ställt den någonstans strax över 100. Oftast ett fantastiskt sätt att laga hela köttstycken, eller hur?

    Jo, upplägget känns väl lite passé redan… Men ibland kan man inte låta bli.

  8. Henrik Says:

    Anders!
    Om du steker hjortfilé så där så får du lägga upp den nästan hur du vill för mig. Jag var en gång kock och en av de första krogarna jag hobbade på var Oscar på Karlaplan i början av 80-talet – gissa om vi la haricot vert i kors…
    Att steka på låg värme är en höjdare, det gäller dock att ha gäster som inte vill ha välstekt. Oavsett att det inte blir blodigt på det sättet när man steker på låg temp så ser det ju så ut och vi äter också med ögonen.
    Egensinniga gamla gasugnar har sina poänger. Jag har en gång rostat av frun direktimporterade eritreanska kaffebönor i min förra gamla gasugn så en granne ringde på i panik och undrade om det brann (kaffet blev, apropå din kaffepost, en höjdare).
    Svårt att baka bröd i den var det också – lätt bränt under och lätt ofärdigt ovanpå…

  9. anders Says:

    Tack och lov har vi rätt få vänner som vill ha välstekt kött :) Gravida svägerskans bitar fick en snabb stöt i vanlig gjutjärnspanna innan de kom på tallriken och förlorade rätt lite på det. Kul med hemrostat, det har jag bara gjort någon enstaka gång när jag fortfarande pluggade, och det var roligare än gott, minns jag. Roligt att du lyckades, alltså. Brödbak har vi i princip givit upp i väntan på renovering.

    Snacka om scen tagen ur ”när du får oväntat besök”-reklamen – fast med omvänd effekt…

  10. gladivin Says:

    Det där köttet låter som ett bra tips för framtiden!


  11. […] Men druckit vin har jag för all del gjort hela året, och skulle jag peka ut de tre största upplevelserna vore det La Spinettas Barbaresco Valeirano 2004 (på gården i somras), Pio Cesares Barolo 1999 (44 euro well spent till en långkokt kanin i Barolo) och La Nerthe 1990. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s