But these go to ELEVEN!
Allt om vin, nummer 10, 2007: Kronstam ger utan minsta ryckning i ögonvrån 100 poäng av 100 till Graillots Crozes-Hermitage 2004. För 167 spänn. Bland det fåtal andra som vederfars denna ära finns 1972 La Chapelle, 1988 Grange och fyra La-las mellan 1979 och 2000.
Vi tackar 100-poängsskalan för en tapper insats och lovar att hälsa på på Villa Sommarfrid någon gång då och då, om vi hinner.
//anders
*
Okej, rubriken kräver nog en förklaring för dig som inte sett This is Spinal Tap, den klassiska spoofen på dokumentärer om rockband. Gitarristen Nigel ägnar blod, svett och pedagogisk möda åt att förklara för reportern varför Spinal Tap är världens mest högljudda band: Volymratten på förstärkarna går nämligen till elva, inte bara tio som de brukar. Invändningar om att ratten inte bestämmer är bortkastade. Om en Crozes från 2004, om än unisont hyllad, är så bra ett vin någonsin kan bli, då lär Kronstam och andra behöva en sådan volymkontroll framöver.
Explore posts in the same categories: vin You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Nettare e gioia 
oktober 29, 2007 den 14:58
Låter som Kronstam nu publicerar sin version av VM i syrah. Röttorp var tidigare ute. Vi hade en diskussion kring hans version här: http://frankofilen.blogspot.com/2007/08/stor-syrahprovning.html
Har Kronstam börjat med 100-poängskala? Eller är det 5 av 5? Roligt att han gav detta vin godkänt men inte mer när det släpptes: 3,5 i kvalitet och 2 av 4 stjärnor
Klicka för att komma åt vin0128.pdf
Måste ha varit en väldigt bra flaska. Tyvärr hjälper det inte för mig – trots upprepande av resultatet och idogt stirrande på etiketten hittar jag inget annat än en habil grön Crozes som inte levererar på samma sätt som Graillot brukar.
oktober 29, 2007 den 15:17
Visst är det den provningen. Jag borde ha hänvisat, men hade lite bråttom och ville hålla posten kort.
Att först ge ett vin två av fyra stjärnor, för att sedan förklara att ett vin inte kan bli bättre i någon enda aspekt in saecula saeculorum, amen, är smått fantastiskt. För att inte säga helt obegripligt. Kronstams bergochdalbanebetyg har du ju varit inne på tidigare, men det här lär väl ta priset. Och ja, de plockade fram den riktiga 100-poängsskalan till den här provningen, med hänvisning till Parker och allt. Alltså inga 5/5 här, utan verkligen 100/100.
Glädjebetyg åt Graillot är en sak, jag vill aldrig ifrågasätta andras smaklökar. Men plockar man fram 100-poängaren så lättvindigt har man givit den metoden ett oåterkalleligt skott i nacken.
oktober 29, 2007 den 15:37
Trodde kanske du kanske hade missat Röttorps version när den svischade förbi i cyberspace, det var därför jag länkade, inte av någon jobbig messerschmittattityd att det här var gammal skåpmat.
Man får sätta vilka betyg man vill, men 100 poäng till det här vinet gör ju inte under för ens trovärdighet, nej. Speciellt inte som man ett halvår tidigare gravt missat att man för 167 spänn kan köpa ett vin i nivå med 1961 Latour, 1982 Mouton eller 1990 La Tâche.
oktober 29, 2007 den 17:32
Det känns ändå som att provarlaget i DI var rätt konsekventa. Robins Crozes Papillon från 2006 kom 25:a, före t ex Guigals la Mouline från 1996 och Chapoutiers le Pavillon från 1995. Den kostar 130 pix, typ…
100-skalan är död, leve 111-skalan!
Skämt åsido, lite muntert finner jag det ändå att ett gäng vinprovarrävar kommer fram till detta blint. Dagsform, bra flaskor, tillfället och allt det där.
Frankofilen: Det här spär för övrigt på dina funderingar i din senaste post om huruvida svenska provare provar blint.
Graillot 2004 blir alltså trea i ”Syrah-VM”, men möttes av högst medelmåttig entusiasm vid den ordinarie provningen. Det får mig att tvivla starkt på att blindprovningar är normen vid SB:s ordinarie sammankomster med den svenska provareliten.
Undrar för övrigt vem som vunnit om WS eller Parker kört ”Syrah-VM” med exakt samma viner och samma blindhet.
oktober 29, 2007 den 21:48
Kronstam har verkligen löpt amok i senaste Allt om vin. Hela åtta stycken 100-poängare i ”Syrah vs Shiraz”-provningen. Se kommentarerna i Frankofilens inlägg om samma ämne (oh, vilken fräckhet, föra över diskussionen till en annan blogg. Förlåt ;-)
oktober 30, 2007 den 12:23
Det känns rätt lugnt, Magnus ;-) Särskilt som jag har lillebror med familj här ett par dagar och inte hinner vara så aktiv just nu.
Frankofilen: Ditt andra stycke ovan var väl en utmärkt sammanfattning av dilemmat.
oktober 30, 2007 den 12:34
Då kan man se fram mot en post om 1990 La Nerthe? ;-)
oktober 30, 2007 den 12:42
Korkar upp den till en hemskjuten hjortsadel i kväll! Men jag vågar inte lova när jag hinner skriva. Forthcoming, hur som helst.
november 2, 2007 den 17:36
Gud vad trött jag blir på vinrecensioner över huvud taget. Är det inte snart dags för något nytt när det gäller vinjournalistik?
november 2, 2007 den 20:22
Tjenare Arvid! Tänker du på något särskilt? Utveckla gärna.
november 2, 2007 den 21:30
Hej!
Jag utvecklar lite angående provningsmetodik och annat på min egen blog. Detta väckte en hel del tankegånar.
Jag tycker att det är geniunt ointressant med både formen recensioner tar (vilken varit i stort sett statisk sedan 80-talet och Parker) och informationen den ger. Provare håller inte med varandra såvida de inte vet vad det är de provar (då uppstår endast sällan problem – ex Ch. Pavie) och därför är det ju tämligen ointressant. Om inte ens erfarna provare kan enas, vad är sannolikheten att min smak skall matcha ”deras”.
Sen tycker jag i allmänhet att vinjournalistiken bör utvecklas. Är recensioner av viner under 200 kr det enda som intresserar svenska folket (om ens det)? Jag tror inte det, jag tror det finns mycket intressant att skriva om och intressanta sätt att skriva på (utan att revertera till att skriva på prosa). Jag hoppas det i alla fall. Jag vill inte exakt samma saker i tidningen om 20 år, fast med en annan skribent som författare.
november 2, 2007 den 21:32
[…] 2nd, 2007 by Arvid Rosengren Frankofilen och Nettare e Gioia skriver om blindprovningar och pekar ut ett “misstag” i en bedömning av ett vin. Det […]
november 2, 2007 den 21:50
Förhoppningsvis går allt åt rätt håll, i takt med att intresset och kunskapen i landet blir allt större och det följaktligen uppstår ett bättre underlag. Det är ju ofta Sveriges problem när vi sneglar avundsjukt på framför allt engelskspråkiga tidskrifter, oavsett ämne: Marknaden är alltför ohållbart liten för att Decanter/Vanity Fair/Atlantic Monthly eller vad man nu går igång på ska ha en chans här. Att vi i så stor utsträckning tar del av utländska publikationer är både en välsignelse och en smärtsam påminnelse om vad vi inte kan få hemma. Men jag tror faktiskt att vinjournalistik i allmänhet på svenska kommer att utvecklas i allt snabbare takt när fler vill/kan läsa.
Tycker du förresten inte att man kan kalibrera sig gentemot enskilda tyckare och lära sig hur deras smak relaterar till ens egen, oaktat att de givetvis skiljer sig från varandra? Någon läser Parker för Australien, Meadows för Bourgogne, etc?
Vad gäller din blogginlägg ska jag kommentera mer en kväll när jag inte ska upp kvart i fem morgonen efter… Men min originalpoäng var inte att peka ut något ”misstag”, utan att peka på att man inte har någonstans att ta vägen när man använt sitt allra, allra högsta betyg. Följaktligen borda man nog vara lite snålare med att plocka fram det.
november 2, 2007 den 22:03
Jag kanske länkade felaktigt till ditt bloginlägg och kopplade i min förvirring ihop diskussionen här med vad jag läste på frankofilens blogg ang. bedömningen av ett vin före och efter det bytat pris. Ber om ursäkt för det.
Man kan ju hoppas att journalistiken utvecklas. Det behöver inte bli ingående och tråkigt för att vara bra, jag bara hoppas att någon kan göra något annat, som faktiskt kan intressera en bred publik.
Jag tror säkerligen att man kan kalibrera sig, men då tror jag å andra sidan att man går miste om väldigt mycket, som man hade tyckt om ”blint” men nu fått för sig att man inte tycker om lika mycket. Om man har provat massor av australiensiska viner och insett att man håller med Parker, så visst. Men jag tror att det är en försvinnande liten del av vindrickare som gör så, och fler som litar blint på vissa. Dessutom finns ju alltid risken att man går miste om något fantastiskt gott om ens käre recensent har en dålig dag, får en korkad flaska, provar vinet efter något kraftigare etc. Jag ser det istället positivt som att jag måste prova ALLT, och sen börja om, och sen kanske bestämma mig om vad min stil av vin faktiskt är.
Faktum är att när man har bett experter ranka viner provade blint håller de inte med varandra – alls. Det är bara när alla vet att det är Latour eller något annat som ”man borde tycka om” de provar som betygen automatiskt hamnar högt. Kanske inte alltid i topp hos alla, men alltid i närheten.
november 2, 2007 den 22:07
Det här med kalibrering blir lite av ett kartproblem a la Lewis Caroll; Hur kan man veta att man faktiskt håller med Parker innan man provat alla viner han provar (även de han ogillar) och gett liknande betyg. Och om man har gjort det så är ju ens egna smak minst lika bra som guidens, och därför är guiden helt onödig.
november 2, 2007 den 22:16
Det är alltid bäst att pröva själv. Och få saker är så roliga som positiva överraskningar. Problemet är plånboken: Man måste helt enkelt välja bort 99 procent. Och hellre än att göra det slumpmässigt grovsållar man efter vad andra tycker. Egentligen är det ingen skillnad på vin och mp3-spelare på det viset.
Att vi påverkar varandra med vårt tyckande och skapande av svårflyttade monument skulle man kunna doktorera på. Eller förresten, rätt många har nog redan gjort det. Man får ta det goda med det onda.