Spätt och etikett

Den envist läsvärde Frankofilen myntar uttrycket etikettdrickande i en intressant post. En av poängerna är att dra en tydlig rågång mot etikettköpande, som leder till att man sitter där med överprissatta flaskor som levt på andras meriter i heta eller klassiska områden. Men när en efterlängtad flaska väl släpats hem finns det ingen poäng med att klä den i folie, måla väggarna vita och nollställa sinnena utan att dra nytta av kunskaperna. Njut av att etiketten finns i ditt hem – ergo, etikettdrickande. I kort sammandrag.

Skulle det alltså handla om annat än smak och doft? Självklart. Den där totala exorcismen av all förförståelse är en chimär som du kan jaga tills du kräks.

Självbedrägelse, alltså? Inte nödvändigtvis. Bara ett myller av faktorer vi inte kommer ifrån. ”Om jag kan få ut ännu mera njutning av att se etiketten, kanske minnas mötet med vinmakaren eller resan i regionen så varför inte?” skriver Frankofilen. Jag skulle vilja lägga till att när vi dricker ett vin med etikett och allt är också potentialen för hjärtskärande besvikelse större. Ingen av oss hyllar oreserverat ett svagt vin från en kär producent i nordkoreanskt tonläge, men visst får de fina upplevelserna en extra sjuss. Varför skulle jag tacka nej till den?

Bakgrunden till det som liknar ett försvarstal är nog att vi oftast läser professionella bedömare med andra uppdrag än att ha det bra vid köksbordet. För konsumentjournalister med en diversifierad publik förblir kanske ett visst mått av blindhet det minst dåliga alternativet. Vi andra har lyxen att smaka på samma flaska i flera timmar, med mat och allt. Eric Asimov i NY Times har lite perspektiv här. Känner ni den tinglande känslan av förväntan i maggropen när ni tar reda på lite mer om kvällens flaska?

*

Annars är det dåligt med vin just nu. Konjären klagar över beredskap och jourer som tar livet av vindrickandet, jag gnäller över ständiga kvällspass. Vid midnatt, när hela munnen smakar automatkaffe, börjar man inte lufta den där spännande toskanaren för sig själv. Å andra sidan är jag så förkyld att jag inte skulle kunna skilja Dr Pauly från Dr Pepper, ens om jag fick se etiketten.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

4 kommentarer på “Spätt och etikett”

  1. Henrik Says:

    Snygg etikett, eeh, sida, Anders.
    Nu ska den bara fyllas med innehåll…
    Vad gäller etikett. Visst kan det vara spännande, och möjligen förnedrande för de kunskaper man tror att man har, att dricka blint. Men annars, fly mig en etikett så jag får drömma, hoppas, bli sugen och sätta in doft och smak i ett sammanhang.
    Kronstam sa ungefär, angående en diskussion som delvis redan förts hos Frankofilen, att vin inte ska vara högtidligt och fint utan gott och kul. Själv tycker att det blir mer kul och godare om en viss högtidlighet, gediget uppstagad av en spännande etikett, tillåts.

  2. anders Says:

    Hoppas innehållet kommer vad det lider – tack för din legobit!

    Jag tror att blindprovningar kan lära oss en del, när man tvingas strukturera och kategorisera vad man tror sig hitta. Men i princip bör man nog ligga på en in i helsike mycket högre nivå än jag för att ha något att hämta på bredare front. Och för vår vardagsnjutning lär blint vara helt fel väg att gå. Jag skulle knappast gå till Konserthuset med förbundna ögon utan att veta vad som spelas.

    Helblint är en artificiell situation som kan vara kul att leka med, men likafullt artificiell.

  3. Frankofilen Says:

    Angående svenska vinskribenters blindhet så har Hans Artberg skrivit att han är en av få (den enda?) som provar blint på systemets journalistprovningar. Han brukar också ha öronproppar för att slippa höra allt snack under provningen. Det verkar alltså som att de flesta är högst medvetna om både pris och ursprung när de provar, vilket jag tycker avspeglas i bedömningarna. Påfallande ofta som viner ”presterar” efter förväntningar i sin prisklass, både vad gäller dyrt skräp ( tex 1999 Réserve de la Comtesse som i Sverige fått bra mycket högre betyg än förstavinet fått utomlands, men så kostar det ju å andra sidan lika mycket i Sverige) men också vad gäller superfynd som skrivs ned eftersom det är för billigt. Säga vad man vill om Parker men han tvekar aldrig för att dela ut 90 poäng till en $10 Bordeaux eller 82 till en $50 om han tycker vinerna förtjänar det. Priset är sekundärt, men så provar han också blint (sägs det).
    Jag har ingen aning om hur det går till på journalistprovningarna men det vore kul att veta. Enligt samme Artberg så händer det att vissa journalister inte provar de dyraste vinerna eftersom ”deras läsare inte är intresserade av dem”. Artberg lysande kommentar: ”jamen du själv då?” (om jag minns rätt – hittar det inte på hans sida just nu.)

  4. anders Says:

    Det finns kilometervis med forumdiskussioner om Parkers provningsteknik på nätet. Single blind, grupper med liknande viner, skriver han själv på sajten. ”Bob Parker and his crew do not taste blind. Basta.” skriver WS James Suckling på tidningens forum.
    Hur som helst, visst ska han ha kudos för höga betyg till billiga fynd, även om många anser att han överskattar vissa områden.
    Mm, jag hade också låtit bli La Tâche om jag visste ett läsekretsen inte var intresserad. Jobb är jobb. Eller nä förresten…
    Kul story, tack för den.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s