1999 Masi Serego Alighieri Vaio Armaron

L fyller år, jag springer till Vasastans ost och de närmaste grannarna fyller den lilla soffan i den mörka höstkvällen. Här finns reblochon, en spansk blåmöglig historia inslagen i lönnlöv, pecorino sardo av det mer munhålevänliga slaget, getcemembert och en alldeles för stor bit manchego som visar sig vara lite för ung för vår smak, samt diverse blandade ostrester ur kylen. Dessutom en utmärkt men billig körsbärsmarmelad och några färska fikonhalvor som fått en snabb omgång med mortlat råsocker och brulébrännare.

Det lite röriga bordet ropar efter amarone. Venetos bidrag till den internationella vinsvängen har trängt tillräckligt långt in i de svenska köken för att hånas av Jan Berglin i SvD: Killen i systembolagskön pekas ut som en uppkomling som lagt på minnet att amarone visst är något fint. Hur som helst dricker jag helst amarone till just ostar, som ett slags variation på portvin, snarare än till älgsteken. Eller bara som det är, framför den öppna spis jag ibland drömmer om att vi har.

Den här vingårdsbetecknade flaskan från storproducenten Masi talar om medeltid och Dantes arvingar på etiketten, och pekar ut vingården Vaio Armaron som ursprunget till beteckningen amarone. Det må vara hur det vill med den saken. L fick den här av en släkting förra året och vi ser inga skäl till att den skulle få bli äldre än så här. Corvina dominerar med 60 procent; både rondinella och molinara finns med och till och med lilla dindarella med fem procent.

Vinet är rikt och mörkrött i färgen. Doften hoppar upp i näsan med söta mörka körsbär (precis som jag hoppades när jag stod där med marmeladburken i handen på Daglivs), blåbär, björnbär och en rejäl dos vanilj. Här finns också portvinstonerna och russinburken. Samtidigt blir det snart uppenbart varför doften känns så explosiv: Vi sitter ju mest och andas in alkoholångor. Det lovar faktiskt inte så gott för fortsättningen.

Farhågorna besannas snart. Choklad, russin, dadlar och fikon har inte en chans mot den högljudda alkoholen. Inte heller den lite färskare frukt som kryper fram bakom molnen. Jag har i princip inget emot 15,5 procent i amarone, men här blir uttrycket klumpigt och bröligt. Trots ganska pigga syror.

Visst funkar det okej till de flesta av ostarna, men den samlade nyansrikedomen ligger på samma nivå som de klonade peruanska orkestrarna i tunnelbanan. Köp en billig Valpolicella i stället, pytsa i en sexa Brännvin Special, två sockerbitar och en deciliter köksport.

*

För övrigt är den här bloggen under uppbyggnad och står på vingliga bambiben såväl tekniskt som innehållsmässigt. Ha tålamod. Konstruktiv kritik och idéer mottages tacksamt.

//anders

Explore posts in the same categories: mat, vin

Etiketter: , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

5 kommentarer på “1999 Masi Serego Alighieri Vaio Armaron”


  1. Vilken snygg bloggsida! Vi ser fram emot att följa dina upplevelser i framtiden, liksom vi alltid gläds åt din närvaro på Finare Vinare. Det kommer att bli en hjälp för minnet när upplevelserna är många, och för goda för att sjunka ner i förgänglighetens kökkenmödding. Nettare e gioia är några av de vackraste orden i det italienska språket. Sipping the sweet nectar…

  2. anders Says:

    Tack så hemskt mycket för uppmuntran. Jag ska försöka ligga i för att hålla pulsen uppe, även om jag aldrig kommer i närheten av er. Många och för goda upplevelser är ett problem jag ser mycket fram emot.

    //anders

  3. Peblin Says:

    Nämensermanpå! Ser fram emot fortsättningen :-)
    Hoppas vi ses på nån provning framöver – hälsa L!

    (Håller med om Vaion. Extremt klumpig, överprisad och en stor besvikelse.)

  4. Frankofilen Says:

    ”Köp en billig Valpolicella i stället, pytsa i en sexa Brännvin Special, två sockerbitar och en deciliter köksport” fick mig att skratta högt. Jag tycker just Valpolicella/Ripasso ofta ger mycket mer än Amarone, just för att de är viner som det är lätt att finna ett användningsområde för. Berglin-stripen har jag missat, men han har ju helt rätt. Amarone har blivit folkligt, och folk tycker det är ok att betala priser som man annars aldrig skulle lägga på ett vin. Instant gratification med hög alkohol och socker – talar till våra glöggtraditioner? Det är ju lätt i början att förväxla eldig fyllig smak med kvalitet, det har jag själv gjort.
    Hur som helst, just det här vinet tyckte jag annars var en ok Amarone. Russintonerna fick mig väl inte att hoppa högt, men de finns ju oftast där. Alkoholen var inte mer störande än vanligt som jag minns det, men det var ett tag sedan. Vi har en flaska kvar, kanske dags att fräscha upp minnet under hösten.

  5. anders Says:

    Håller helt med om att framför allt Ripasso är betydigt mer användbart och ofta godare. Kul att du tar upp glöggspåret, jag hade de tankarna men de kom bort i texten. Jag var förvånad över att fylligheten inte blev den främsta effekten av alkoholhalten, utan att spriten bara simmade ovanpå och dränkte allt. Flaskvariation och årgångskaraktär kanske också har ett finger med.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s